Att bli chef över sitt psyke likväl som sin kropp
När jag var yngre hade jag problem med riktiga humörsvängningar (nu pratar vi inte lite PMS, utan riktiga utbrott som låg långt utom min egna kontroll). Det har jag haft så länge jag kan minnas; När jag var riktigt liten så var jag mer än en liten bråkstake. Jag var rentav omöjlig, och jag minns bråk med mina föräldrar som slutade med att jag och pappa stod och skrek varandra rakt upp i ansiktet så håret stod bakut. Min mamma och min syster försökte prata med mig i en lugnare och mer sansad ton, för att skipa fred mellan mig och min far, men vid det läget var det redan försent. När jag blev arg över något (vilket jag blev ofta) så blev allt svart. Jag kunde inte längre bestämma över vad jag sa, vad jag gjorde eller vem jag lät det gå ut över. Det spelade ingen roll vad någon försökte säga eller göra och det enda som hjälpte var att bli lämnad ifred tills det svarta gick över. När alla spärrar rann av mig och jag var ensam kvar med bara minnen av vad jag sagt, vad jag gjort och hur jag lät så kom skammen och paniken. Inte sällan slutade det med att jag satt med mina gosedjur och vaggade mig själv lugn. Jag var alldeles för skamsen och skärrad över vad som hade hänt för att gå ner till mina föräldrar och ens visa mig, ännu mindre be om ursäkt. Det här kanske var, om inte dagligen, så varje vecka i åldrarna 5-10.
Jag vet helt ärligt inte om det berodde på att jag helt enkelt hade blivit lugnare eller om jag det var för att jag hade träffat andra att låta mina utbrott gå ut över. Jag träffade min första pojkvän när jag var 12 år och efter det har jag bara haft en serie långvariga förhållanden med superfina personer (iallafall för det mesta) som har uppskattat mig, tagit hand om mig och varit snälla mot mig. Jag har dock istället varit svartsjuk, arg, kontrollerande och på många vis manipulativ. Jag har, vid många tillfällen, fått utbrott som jag inte kan kontrollera, precis som när jag var yngre, och på så vis utsatt mina fina partners för någon slags psykisk terror.
Nu är jag rädd att det faktum att jag slutat röka och slutat äta socker kommer att få mina humörsvängningar och utbrott att komma upp till ytan igen, vilket jag tror skulle vara alldeles för påfrestande för den karl jag äntligen lyckats inbilla att jag är lite normal, och att offra mitt förhållande med världens bästa man finns liksom inte på kartan. Det som skrämmer mig är att jag har inte längre samma möjlighet att få ett "avbrott", gå ut och ta en cigg på balkongen och lugna ner mig, jag kan inte heller längre ta en godisbit eller lite läsk och få i mig lite socker och bli på bättre humör på så sätt. Jag är rädd att det leder till att jag inte hinner lugna mig innan jag spinner ur kontroll. Jag är också rädd att de här tankarna kommer få mig att ge upp allt jag jobbat för de senaste veckorna och gå tillbaka till gamla vanor, för att jag tror att det då skulle vara lättare för mig att hantera mina känslor. Jag vill inte behöva välja mellan det lugn jag byggt upp över de senaste åren och att vara hälsosam och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva vara så.
Jag hoppas att jag, på samma sätt som jag tagit tag i att må bra rent fysiskt, faktiskt kan ta kontroll över hur jag mår rent psykiskt och vara chef över min knopp likväl som min kropp, även om det också kan vara en lång skakig väg att gå.
Du är på så många vis en av de starkaste jag känt och känner och det är egentligen allt jag kan säga för du lämnar mig mållös med din ärlighet och öppenhet i detta inlägg. Det älskar jag. Lika mycket som jag älskar dig och alltid har gjort - no katter what.
URL: http://amnanoir.con