Att bli chef över sitt psyke likväl som sin kropp
Även om mycket har hänt sen jag bestämde mig för att bli boss över min egna kropp, så är jag besviken över att det inte har hänt mer, att jag inte mår bättre och är piggare rent psykiskt. Jag vägrar erkänna det, men att sluta med socker och nikotin under samma period tär på mig ganska mycket mentalt. Jag är rädd för att falla tillbaka i mina gamla humörsvängningar och utbrott, och bara tanken på det blir som en motivation för mig att ge upp.
När jag var yngre hade jag problem med riktiga humörsvängningar (nu pratar vi inte lite PMS, utan riktiga utbrott som låg långt utom min egna kontroll). Det har jag haft så länge jag kan minnas; När jag var riktigt liten så var jag mer än en liten bråkstake. Jag var rentav omöjlig, och jag minns bråk med mina föräldrar som slutade med att jag och pappa stod och skrek varandra rakt upp i ansiktet så håret stod bakut. Min mamma och min syster försökte prata med mig i en lugnare och mer sansad ton, för att skipa fred mellan mig och min far, men vid det läget var det redan försent. När jag blev arg över något (vilket jag blev ofta) så blev allt svart. Jag kunde inte längre bestämma över vad jag sa, vad jag gjorde eller vem jag lät det gå ut över. Det spelade ingen roll vad någon försökte säga eller göra och det enda som hjälpte var att bli lämnad ifred tills det svarta gick över. När alla spärrar rann av mig och jag var ensam kvar med bara minnen av vad jag sagt, vad jag gjort och hur jag lät så kom skammen och paniken. Inte sällan slutade det med att jag satt med mina gosedjur och vaggade mig själv lugn. Jag var alldeles för skamsen och skärrad över vad som hade hänt för att gå ner till mina föräldrar och ens visa mig, ännu mindre be om ursäkt. Det här kanske var, om inte dagligen, så varje vecka i åldrarna 5-10.
När jag var yngre hade jag problem med riktiga humörsvängningar (nu pratar vi inte lite PMS, utan riktiga utbrott som låg långt utom min egna kontroll). Det har jag haft så länge jag kan minnas; När jag var riktigt liten så var jag mer än en liten bråkstake. Jag var rentav omöjlig, och jag minns bråk med mina föräldrar som slutade med att jag och pappa stod och skrek varandra rakt upp i ansiktet så håret stod bakut. Min mamma och min syster försökte prata med mig i en lugnare och mer sansad ton, för att skipa fred mellan mig och min far, men vid det läget var det redan försent. När jag blev arg över något (vilket jag blev ofta) så blev allt svart. Jag kunde inte längre bestämma över vad jag sa, vad jag gjorde eller vem jag lät det gå ut över. Det spelade ingen roll vad någon försökte säga eller göra och det enda som hjälpte var att bli lämnad ifred tills det svarta gick över. När alla spärrar rann av mig och jag var ensam kvar med bara minnen av vad jag sagt, vad jag gjort och hur jag lät så kom skammen och paniken. Inte sällan slutade det med att jag satt med mina gosedjur och vaggade mig själv lugn. Jag var alldeles för skamsen och skärrad över vad som hade hänt för att gå ner till mina föräldrar och ens visa mig, ännu mindre be om ursäkt. Det här kanske var, om inte dagligen, så varje vecka i åldrarna 5-10.
Att vara en rebellisk 10-åring gör att man växer upp ganska fort. Att jag gick igenom mina "tonår" så pass tidigt gjorde mig till en ganska lugn tonåring. Jag drack inte, jag rökte inte, jag ville inte vara ute hela natten och röja runt med halv- och helkriminellt folk jag knappt kände. Ibland hände det väl att följde jag med mina vänner för att jag var orolig för dem, men jag berättade allt för mina föräldrar. Självklart var jag ingen ängel, jag smet ibland ut när jag sov över hos vänner för att cykla ner och bada mitt i natten, jag snattade vid flertalet tillfällen för att se om jag kunde och jag hjälpte till att mobba dem i skolan som mobbade mig och mina vänner för att de skulle se hur det kändes (jag förstår ju nu att det kanske inte är rätt väg att gå..). Men jag hade en mycket bättre relation med mina föräldrar, vi bråkade mindre och jag kände mig lugnare.
Jag vet helt ärligt inte om det berodde på att jag helt enkelt hade blivit lugnare eller om jag det var för att jag hade träffat andra att låta mina utbrott gå ut över. Jag träffade min första pojkvän när jag var 12 år och efter det har jag bara haft en serie långvariga förhållanden med superfina personer (iallafall för det mesta) som har uppskattat mig, tagit hand om mig och varit snälla mot mig. Jag har dock istället varit svartsjuk, arg, kontrollerande och på många vis manipulativ. Jag har, vid många tillfällen, fått utbrott som jag inte kan kontrollera, precis som när jag var yngre, och på så vis utsatt mina fina partners för någon slags psykisk terror.
Jag vet helt ärligt inte om det berodde på att jag helt enkelt hade blivit lugnare eller om jag det var för att jag hade träffat andra att låta mina utbrott gå ut över. Jag träffade min första pojkvän när jag var 12 år och efter det har jag bara haft en serie långvariga förhållanden med superfina personer (iallafall för det mesta) som har uppskattat mig, tagit hand om mig och varit snälla mot mig. Jag har dock istället varit svartsjuk, arg, kontrollerande och på många vis manipulativ. Jag har, vid många tillfällen, fått utbrott som jag inte kan kontrollera, precis som när jag var yngre, och på så vis utsatt mina fina partners för någon slags psykisk terror.
Nu menar jag inte att allt var kaos och förjävligt, jag har många otroligt fina minnen från samtliga av mina förhållanden, och självklart var ju inte jag alltid boven i alla tillfällen. Jag har också fått stå ut med min fair share av skit som jag vet att jag inte förtjänar, men poängen är att det finns mycket jag mår dåligt över att jag har gjort och hade jag kunnat gå tillbaka och be om ursäkt för mitt beteende så hade jag gjort det.
För lite mer än två år sen nådde jag någon slags mental botten, då jag hade blivit psykist nedbruten av saker som skett i min omgiving, dels av mig själv, dels av andra och dels av saker jag inte kunde rå över. Jag mådde som absolut sämst när jag träffade Andreas, min nuvvarande sambo. Han fick, helt oprovocerat, stå ut med mycket redan i början av vårat förhållande, eftersom jag vid det laget var så trasig och nedbruten och kunde inte förmå mig att bry mig om hur det påverkade någon annan. Vi bråkade ofta och jag fick både honom och mig själv att må dåligt över att jag inte litade på någonting han sa eller gjorde. Jag litade inte heller på mig själv och var helt enkelt inte alls i rätt position att inleda något slags förhållande med någon. Men lik förbaskat så kröp den här killen in under skinnet på mig och började sakta men säkert lappa ihop mig till en människa igen. Han var alltid lugn, sansad och rationell. Han brusade aldrig upp eller tog saker och ting på för stort allvar. Han höll om mig och skällde ut mig vid rätt tillfällen och var på många sätt min absoluta motsats och på alla sätt precis vad jag behövde. Jag började känna mig trygg och lugn och avslappnad, och även om det tog alldeles för lång tid så började jag lita på honom.
Nu är jag rädd att det faktum att jag slutat röka och slutat äta socker kommer att få mina humörsvängningar och utbrott att komma upp till ytan igen, vilket jag tror skulle vara alldeles för påfrestande för den karl jag äntligen lyckats inbilla att jag är lite normal, och att offra mitt förhållande med världens bästa man finns liksom inte på kartan. Det som skrämmer mig är att jag har inte längre samma möjlighet att få ett "avbrott", gå ut och ta en cigg på balkongen och lugna ner mig, jag kan inte heller längre ta en godisbit eller lite läsk och få i mig lite socker och bli på bättre humör på så sätt. Jag är rädd att det leder till att jag inte hinner lugna mig innan jag spinner ur kontroll. Jag är också rädd att de här tankarna kommer få mig att ge upp allt jag jobbat för de senaste veckorna och gå tillbaka till gamla vanor, för att jag tror att det då skulle vara lättare för mig att hantera mina känslor. Jag vill inte behöva välja mellan det lugn jag byggt upp över de senaste åren och att vara hälsosam och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva vara så.
Jag hoppas att jag, på samma sätt som jag tagit tag i att må bra rent fysiskt, faktiskt kan ta kontroll över hur jag mår rent psykiskt och vara chef över min knopp likväl som min kropp, även om det också kan vara en lång skakig väg att gå.
Nu är jag rädd att det faktum att jag slutat röka och slutat äta socker kommer att få mina humörsvängningar och utbrott att komma upp till ytan igen, vilket jag tror skulle vara alldeles för påfrestande för den karl jag äntligen lyckats inbilla att jag är lite normal, och att offra mitt förhållande med världens bästa man finns liksom inte på kartan. Det som skrämmer mig är att jag har inte längre samma möjlighet att få ett "avbrott", gå ut och ta en cigg på balkongen och lugna ner mig, jag kan inte heller längre ta en godisbit eller lite läsk och få i mig lite socker och bli på bättre humör på så sätt. Jag är rädd att det leder till att jag inte hinner lugna mig innan jag spinner ur kontroll. Jag är också rädd att de här tankarna kommer få mig att ge upp allt jag jobbat för de senaste veckorna och gå tillbaka till gamla vanor, för att jag tror att det då skulle vara lättare för mig att hantera mina känslor. Jag vill inte behöva välja mellan det lugn jag byggt upp över de senaste åren och att vara hälsosam och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva vara så.
Jag hoppas att jag, på samma sätt som jag tagit tag i att må bra rent fysiskt, faktiskt kan ta kontroll över hur jag mår rent psykiskt och vara chef över min knopp likväl som min kropp, även om det också kan vara en lång skakig väg att gå.
