Polka Dot

Jag förstår om du nu tänker; "Men vadå, du har varit vegan i typ.. två sekunder? Vem är du att läxa upp mig?". Jag ska verkligen inte läxa upp någon.. men jag håller med; jag är nog inte den bästa att fråga i ämnet, jag har inte hunnit bli så insatt som jag skulle vilja vara. Men likaväl så kommer det många frågor min väg och jag ska helt enkelt försöka berätta, från min synvinkel, hur det ser ut.

Vanligast är frågorna om man får i sig tillräckligt med näring och protein.

"Man kan ju inte överleva utan kött! Protein!". 

Snabbaste svaret på den frågan är helt enkelt: ja, jag får i mig det jag behöver. Jag äter fortfarande en varierad kost som gör att jag får i mig all näring och protein jag behöver. Vissa vegetabiliska produkter innehåller till och med mer protein och näring än vad kött- och mejeriprodukter kan ge mig. Det enda tillskottet jag äter för tillfället är B12 i tablettform, eftersom det är svårt, och framförallt dyrt, att få i sig på annat sätt. Under vinterhalvåret så tar jag också D-vitamin, men det skulle nog alla må bra av att ta.

Störst är frågan om varför. Varför valde jag att gå över till vegansk kost? 

Ja.. enklaste svaret på den frågan är att det helt enkelt kändes rätt. Det passar mig. Med all information man blir upplyst om nu för tiden så anser jag att det inte längre är möjligt att kalla sig någon slags förespråkare för miljön och samtidigt äta animaliska produkter, som bevisligen har störst inverkan på vår miljö och vad som händer med den.

Självklart har djurrätt en stor del med saken att göra. Det känns helt enkelt fel att tvinga något levande att gå igenom något så hemskt bara för att jag ska "äta gott" eller för att det "är bekvämt", när jag uppenbarligen kan äta gott och lätt med gott samvete också. Det är rätt ut sagt onödigt. Men de kycklingar som mals levande, eller alla djur som tvingas leva under hemska förhållanden hela sina liv är helt ärligt inte det som smärtar mig mest. Det är inte de som får mig att tänka om mest och får mig att om och om igen vilja ändra hela mitt sätt att leva.

Det är när jag får höra om all regnskog som skövlas på grund av boskapsuppfödning, när jag läser om våra hav som tar stryk av fisket, odlingar och utsläpp från uppfödning av djur som ska slaktas för vår bekvämlighet och när jag läser om luftföroreningar, utrotning av hela arter inom både djur- och växtriket.. det är då det börjar kännas personligt. Hur kan man inte vilja att aktivt ta avstånd från något så skadligt?

Ju mer jag lärde mig, desto svårare blev det att fortsätta som jag gjorde med gott samvete. Det handlar om stolthet. Jag går med huvudet lite högre, ryggen lite rakare och sover lite lättare när jag vet att jag tagit avstånd från något jag inte vill stödja eller överhuvudtaget ha något med att göra.

Jag har inga illusioner om att hela världen ska bli veganer, jag tror inte på att min insats kommer att nu direkt ändra särskilt mycket av hur saker och ting ser ut just nu, jag tror inte att jag kommer att omvända alla mina vänner och jag är inte heller särskilt intresserad av att ge mig in i några diskussioner i ämnet. Jag ser helt enkelt någon slags klarhet i att jag själv har aktivt tagit avstånd från en av de största miljöbovarna vi har idag. Jag är nöjd med att bidra till en större förfrågan på marknaden efter ekologiska, veganska och mer samveteslogiska produkter. Jag trivs mycket bättre med att inte på något sätt bidra till något förtryck av djur. Jag hoppas också att på mitt vis bidra till inspiration och kanske minska fördomarna som idag cirkulerar kring vegetarianer och veganer överhuvudtaget.

Mest av allt gör jag nog det här av rent egoistiska skäl. Jag gör det för att jag mår mycket bättre, både fysiskt och psykiskt.